Smygholms telefonterror.
Förord:
Varning!
Den här boken handlar om en bekant till mig, vi kan kalla honom Jöns Smygholm. Det är förresten vad han själv brukar kalla sig när han ringer. Och ringer, det gör han när som helst på dygnet och till vem som helst. Det är därför jag skriver den här boken. För att varna Dig alltså. Ty han kan drabba även Dig.
Länkar som rekommenderas: Horoskop Reinkarnation Personlighetsanalys
Till första kapitlet
Jöns Smygholm är i vardagslag en ganska oförarglig människa.
Han är i trettiofemårsåldern, arbetar på kontor mellan klockan
nio och fem, och han bor i en tvårums ungkarslya på Söder i Stockholm.
Han bär glasögon, klär sig alltid väldigt konventionellt och gör
ett försynt och sympatiskt intryck.
En del människor skulle nog säga att han är ganska tråkig.
När han är på fest, sitter han mest för sig själv i ett hörn och
svär. Och när han är hemma, brukar han läsa någon av de tre
tidningar han prenumererar på, nämligen Tom & Jerry, Travnytt
och Sofia Församlingsblad, det sistnämnda får han gratis en
gång i månaden.
Någon gång då och då händer det att han tar sig ett så kallat
järn. Det händer visserligen inte så ofta numera som det gjorde
innan han råkade ut för den där pinsamma historien på vaxholmsvägen.
Då var hans körtkort bara tre dagar gammalt, och det blev heller
inte äldre än så. Det var på vintern, det snöade och han var ute
och testade sin nya bil och var mycket glad och nöjd med sitt nya
körkort. Dessvärre så glad att han hade firat det i tre dagar på
Stadshotellet i Vaxholm och det var på hemväg därifrån som det hände.
Bensinen tog slut och han ställde bilen vid vägkanten mitt framför
en telegrafstolpe.
Det snöade ymnigt och det var mörk ute. Han tog fram reservdunken
och tankade bilen. När det var klart satte han sig vid ratten, slog
på vindrutetorkaren och lyset, samt startade motorn och lade i
växeln. Tyvärr såg han inte telegrafstolpen som befann sig mitt
emellan lyktorna. På grund av det hala väglaget blev bilen stående
mot stolpen medan bakhjulen bara gick runt runt. Men på landsvägen
kom en jämn ström av bilar emot honom och han trodde då att han var
uppe på vägen och körde, och att det var mötande bilar. Bilen var
automatväxlad och han svängde och tittade och hade väl hållit på
så i nästan tjugo minuter. Han trodde han var nästan hemma då polisen
plötsligt ryckte upp dörren. Jöns Smygholm blev först mycket förvånad,
men när han tänkte närmare efter så förklarade det en sak som han
hade tyckt vara lite mystisk. Det kom ju bilar även bakifrån och
han hade uppfattat det så, som om de höll på med vansinnesomkörningar
vid möten. Först hade han trott att det berodde på, som det står i
polisrapporten "att dom var så djävla fulla". Men nu fick han alltså
förklaringen. Det var för övrigt denna händelse som gjorde att
Jöns Smygholm sedermera blev pingpong-mästare på Bogesunds-
anstalten.
Tillbaka till Smygholms dryckesvanor. Han dricker sällan, men när han
gör det, blir han en helt annan människa. Inte så att det syns på honom,
den som inte känner honom märker nog ingenting särskilt. Han behåller
alltid sitt lugna sätt, även om han har alldeles för lite blod i alkoholen.
Men han drabbas då ofta av en mycket svår åkomma som han kallar
"telefoniasis smygholmiensis". Och det är då som han drabbar dig.
Och jag varnar dig. Han är svår att känna igen. Han behärskar alla
stockholmsdialekter plus en del andra. Han kan låta som en präst,
skomakare eller byråkrat, allt efter behov. Den här boken handlar om
Smygholms telefonsamtal. Eftersom flera av samtalen faller under allmänt
åtal, så ber jag att få påminna om att vi i Sverige har en förträfflig
lag som garanterar alla uppgiftslämnare anonymitetsskydd i massmedia.
Något lika kraftfull motsvarighet som skydd för den som drabbas av
uppgifter som lämnas i massmedia, finns desvärre inte. De i samtalen
nämnda namnen, adresserna och telefonnumren är fingerade, och varje
likhet med verkligheten beror på en tillfällighet.
